Tänder

Hos de tidigaste däggdjuren byts tänderna då och då under hela livet, precis som hos deras förfäder kräldjuren. De ärver också  specialiserade fram-, hörn- och kindtänder från de däggdjursliknande kräldjuren. Tack vare dem kan de äta det mesta.

Men vissa av juras däggdjur utvecklar permanenta tänder som sitter kvar hela livet.

Ungarna har mjölktänder, också de specialiserade, med fördelen att de kan äta det mesta. Mjölktänderna byts ut till permanenta under tiden som de blir vuxna. 

Stora dinosaurier

Eftersom det finns mycket mat under jura kan riktigt stora växtätande dinosaurier överleva. Allt tyder på att det var en evolutionär fördel att vara stor, också för landlevande djur. Antagligen är fienderna få — inte många rovdjur vågar ge sig på de gigantiska långhalsarna.

Deras extremt långa halsar är kanske den viktigaste anpassningen. Den gör att djuret kan beta av ett stort område utan att behöva röra sig särskilt mycket och därmed spara energi.

Så långhalsarna står helt enkelt bara där och äter och sväljer medan maten jäser i magen. Individerna med de längsta halsarna kan rafsa i sig mest mat och klarar sig bäst i konkurrensen om födan.

I halsen finns speciella senor och muskler som ger den stadga och huvudet är litet och lätt.

De behöver inga kraftiga och tunga käkmuskler eftersom de inte tuggar, utan sväljer födan mer eller mindre hel.

Att de kan smälta dessa enorma mängder mat beror troligen på att de har stora magar, och att födan kan ligga där och jäsa - som i en kompost.

Med detta levnadssätt behöver dinosauriejättarna inte röra sig så mycket. Men det kräver ändå mycket energi att förflytta en bortåt 100 ton tung kropp.

Därför är skelettet lätt och ihåligt, precis som hos deras släktingar flygödlorna och krokodilerna. Dessutom har de luftsäckar i skelettbenen, som är kopplade till lungorna och som ökar förmågan att ta upp syre.

Att flyga

Fåglar är de ryggradsdjur som är bäst på att flyga. Sedan juratidens första fåglar dök upp har en rad anpassningar förbättrat fåglarnas flygförmåga.

Den som ska flyga behöver vara lätt. Den tyngsta av dagens flygande fåglar är stortrappen, och den väger inte mer än 16 kg trots ett vingspann på nästan två och en halv meter. För att minska vikten har fåglarna ett lätt och ihåligt skelett, precis som flygödlor och dinosaurier. Tänderna har ersatts med en lätt näbb.

Eftersom det är energikrävande att flyga behövs kraftiga flygmuskler. De måste vara väl förankrade i skelettet. Alla flygande fåglar har därför en bröstbenskam som de kraftiga flygmusklerna är fästade på.

Kroppen är också mer eller mindre strömlinjeformad för att minska luftmotståndet.

För att öka syreupptagningen har fåglarna ett antal luftsäckar som står i förbindelse med lungorna. Upp till en femtedel av fågelns volym är luftsäckar. Det är samma lösning fanns hos flygödlor och en del dinosaurier.

Fågelvingen och fjädrarna är naturligtvis nyckeln till fåglarnas flygskicklighet och förmåga att manövrera. Vingarna är ombildade framben. På dem sitter mängder med fjädrar av olika form och storlek, gjorda av hornämnet keratin. Om fjädrarna går sönder kan de bytas ut mot nya.