Skogar i Antarktis

Vidsträckta skogar i de extremt kalla miljöerna runt Sydpolen är helt otänkbart idag. Men fossilfynd avslöjar att det fanns skogar ner till dagens Antarktis i slutet av perm. Det beror på att somrarna var varma, även om vintrarna var extremt kalla.

Fossilen avslöjar till och med hur träden var anpassade till de här årstidsväxlingarna.

I de fossila stammarna kan man se årsringar som visar att träden växer till under sommaren och vilar under den mörka och kalla vintern.

De klarade också vinterns stränga kyla genom att fälla sina blad, precis som i dagens nordliga skogar. I permiska bergarter från Antarktis har man hittat hela fossila mattor av blad som bekräftar det.

Långlivat samarbete

Nutida träd har utvecklat ett samarbete med svampar i marken som kallas svamprot eller mykorrhiza.

Samarbetet innebär att svampen får socker från trädet. Svampen hjälper i sin tur trädet att ta upp mineralämnen ur jorden. Utan den här symbiosen skulle skogarnas tillväxt minska kraftigt och det skulle knappt vara lönsamt för oss att bedriva skogsbruk.

Fossilfynd visar att mykorrhiza fanns redan under permtiden för mer än 250 miljoner år sedan. Det var fröormbunkar som levde i symbios med svampar i marken. Tala om långlivat samarbete!

En tragisk fossilhistoria

Glossopteris hör till en stor grupp trädartade växter med frön. De var mycket vanliga på södra halvklotet under perm och vi känner till omkring 100 arter. Träden växte i glesa sumpskogar och kunde bli upp till 30 meter höga och en meter tjocka.

Det första fyndet av Glossopteris på Antarktis gjordes under Robert Scotts otursförföljda expedition 1912. Efter att ha misslyckats med att komma först till Sydpolen, hittade man på vägen tillbaka fossil av bland annat Glossopteris.

Fyndet av Glossopteris bevisade att Antarktis en gång varit täckt av grönskande skogar. Eftersom samma fossil hittats i andra världsdelar, visade det att också Antarktis varit en del av superkontinenten Gondwana.

Trots att medlemmarna i expeditionen kämpade för sina liv, bar de med sig många kilo stenprover över isen, ända tills alla frös och svalt ihjäl.

Senare hittades expeditionens kvarlevor och stenproverna. De visade sig bli några av expeditionens viktigaste vetenskapliga fynd.