Hur och varför

Livet i haven blomstrar under silur. Vidsträckta områden med varma och grunda hav blir perfekta miljöer för många organismer att leva och utvecklas i.

Men varför blir kärlväxterna så framgångsrika på land? Varför är just leddjuren först på land, och hur gick koloniseringen till?

Kärlväxterna

Kärlväxterna förändrade landytan helt. Deras rötter kunde binda sedimenten så att erosionen minskade. De gav också skydd och mat till de första landlevande djuren.

Alla gröna växter använder solljus som energikälla. Genom att växa på höjden når de mer solljus och får en fördel mot lägre konkurrenter.

För att klara livet på land och växa på höjden utvecklas en rad nya anpassningar hos kärlväxterna.

Anpassning

Funktion

Celler med cellväggar förstärkta av cellulosa och lignin.

Stöd och skelett som gör att växterna kan bli högväxta.

Yta täckt med vax.

Skyddar mot uttorkning och UV-strålning.

Klyvöppningar, små öppningar i ytan.

Gör det möjligt för växterna att utbyta koldioxid och syre med omgivningen – att andas.

Kärlsystem, ”nerver”.

Särskilda celler som kan transportera vatten och näringsämnen mellan växtens olika delar.

Rotliknande utskott.

Förankrar växten i marken och suger upp vatten och näringsämnen.

Fortplantning med sporer.

Tål torka, kan spridas långt på land.

De första landdjuren

Det är inte lätt att veta hur djur som levde för mer än 400 miljoner år sedan hade det, men vi kan se att det fanns fördelar med att leva på land.

Där finns en ny födokälla – växterna. På land är också konkurrensen mindre, samtidigt som rovdjuren till en början helt saknas på land.

De tidigaste landlevande djuren är leddjur som spindeldjur, mångfotingar och insekter. De utvecklas från de havslevande leddjuren, och tack vare två kroppsegenskaper så har de med en gång hyfsade förutsättningar för ett liv på land:

  • Ett hårt yttre skelett som ger stöd åt kroppen och skyddar mot uttorkning.
  • Ledade ben och böjlig kropp gör att de kan röra sig bra på land.