Käkar och tänder

De första fiskarna på jorden saknar käkar och tänder, och kan inte leva som rovdjur. De suger i sig näring ur bottensedimenten eller filtrerar födan ur vattnet. De kan också leva som parasiter, och suga sig fast på ett värddjur.

Redan under den föregående perioden silur finns fiskar som har rörliga käkar och tänder, och som kan svälja stora byten. Under devon blir de helt dominerande i haven.

Pansarhajar

De första ryggradsdjuren med käkar var pansarhajarna. De har inga tänder, istället har deras käkben vassa, skärande eggar.

Efter käkarna kommer tänderna. Utvecklingen sker parallellt hos flera olika fiskgrupper som hajar, fiskar med skelett och de utdöda taggpansarhajarna.

Idag dominerar fiskar med käkar och tänder på jorden. Av planetens 30 000 kända fiskarter är bara cirka 200 arter käklösa.

Nya fiskar

I början av devon utvecklas nya typer fiskar med käkar, som lungfiskar och kvastfeningar. De käklösa fiskarna, som dominerat under silurtiden, trängs undan allt mer. Hos alla fiskgrupper med käkar ökar artrikedomen snabbt.

Arter med strömlinjeformade kroppar och god simförmåga blir vanliga.

Fiskarna är nu havens toppkonsumenter – det rovdjur som befinner sig överst i näringskedjan och inte har några naturliga fiender. Den allra största fisken är en pansarhaj, Dunkleosteus, som har sylvassa benplattor i käkarna och blir upp till fem meter lång.

Stort utdöende

I slutet av devon minskar luftens koldioxidhalt drastiskt. Därmed sjunker också temperaturen, eftersom koldioxid är en värmande växthusgas. Vi vet inte varför detta händer.

De lägre temperaturerna leder till en serie utdöenden under en period på omkring tre miljoner år. I haven minskar först de bottenlevande organismerna. Därefter drabbas organismer i grunda havsmiljöer och slutligen planktonorganismer. Pansarhajar, många trilobiter och koralldjur finns bland de djur som dör ut.