Hur och varför

Flygödlorna är de första ryggradsdjur som kan flyga. Men hur gick det till? De var också först med att kunna fånga flygande insekter.

Under samma tid börjar en del landlevande ryggradsdjur att leva i havet. Det kräver en rad evolutionära anpassningar.

Upp i luften

Det är självklart att flygande ryggradsdjur har en fördel framför sina konkurrenter på marken. Till exempel kommer de lätt undan om de blir jagade. Flygödlorna är de första ryggradsdjur som flyger aktivt och inte bara glidflyger. För att göra det behövs vingar.

Eudimorphodon. Bild: Simon Stålenhag, NRM

Eudimorphodon. Under trias är flygödlorna ensamma i luften, förutom insekterna.

Bild: Simon Stålenhag

Under trias är de ensamma i luften, förutom insekterna. De är också först med att kunna fånga flygande insekter som hittills inte haft några större fiender.

Flygödlornas vingar består av hudflikar fästade vid frambenen och vid handen. De hålls uppe av ett extremt långt finger som motsvarar vårt ringfinger.

Mitt på vingen sitter en liten hand med tre korta, kloförsedda fingrar. Med dem kan flygödlorna gripa tag i grenar eller byten. På handleden har de ett särskilt ben, som håller upp en flik av vingen framför armen.

Skelett av flygödla. Public Domain

Skelett av flygödla. Här syns handen och det extra benet på handleden. Huvudet är stort i förhållande till kroppen, och ögat är stort.

Flygödlorna har en liten kropp i förhållande till huvudet för att väga mindre. Inuti det ihåliga skelettet finns luftfyllda kanaler som också minskar vikten, precis som hos dagens flygande fåglar.

Flygödlorna har stora ögon. Det har även dinosaurier och fisködlor, som hjälp att orientera sig och hitta föda.

Åter till havet

En del av de landlevande ryggradsdjuren återgår till ett liv i havet. För att klara det förändras deras kroppsbyggnad. De behöver ju kunna simma effektivt för att kunna fånga föda och komma undan fiender.

Framben av fisködla. Foto: Bengt Olofsson, NRM
Framben av fisködla. Foto: Bengt Olofsson, NRM

Ett paddellikt framben från en fisködla.

Foto: Bengt Olofsson

Vissa egenskaper finns kvar, som förmågan att andas luft.

De viktigaste förändringarna hos fisködlor och svanödlor är:

  • Kraftiga kroppar med massiva revben, kraftiga bäcken och skulderpartier.
  • Kortare ben som omvandlades till fenor, större och tillplattade fötter.
  • Föder levande ungar i vattnet i stället för att lägga ägg på land.
  • Större ögon för att kunna se bra i vatten och lättare hitta sin föda.

Ett paddellikt framben från en fisködla.

Foto: Bengt Olofsson

Fisködlor hade de största ögonen som något ryggradsdjur haft. De hade också en kraftig stjärtfena som driver dem fram i vattnet, och fram- och bakben omvandlas till sidofenor.

Svanödlorna simmar med hjälp av både fram- och bakben, som omvandlats till kraftiga paddlar. De använder benen som vingar och flyger nästan fram genom vattnet.

Fossil av fisködla. Foto: Das Staatliche Museum für Naturkunde Stuttgart
Fisködla, teckning. Bild: 
  Ryosuke
  Motani, Da-yong Jiang mail, Andrea Tintori, Olivier Rieppel, Guan-bao
  Chen. CC-BY

Överst ett fossil av en gravid fisködlehona med flera embryon. Ett av embryona är delvis utpressat. Nedanför rekonstruktion av gravid fisködla.

Foto: Das Staatliche Museum für Naturkunde Stuttgart

Bild: Ryosuke Motani, Da-yong Jiang mail,
Andrea Tintori, Olivier Rieppel, Guan-bao Chen