Flygödlor och fladdermöss

Flygförmågan hos flygödlor och nutidens fladdermöss har utvecklats på liknande sätt, men det finns också skillnader. Båda grupperna har vingar av tunn hud som spänns ut av handen.

Medan fladdermössens vinge spänns ut av alla handens fingrar, använde flygödlorna bara ett finger för samma uppgift. Ett extremt långt ringfinger, tillsammans med ett speciellt litet ben på handleden, spände ut vingen.

Eftersom det förlängda fingret är så uppseendeväckande stort, har en av de bäst kända flygödlorna döpts till Pterodactylus, som är grekiska och betyder "fingervinge”.

Flygfärdiga flygödlor

Att flygödlorna la ägg vet vi tack vare ett välbevarat flygödleägg från Kina. Ägget innehåller en nästan färdigutvecklad unge med ett vingspann på 25 centimeter. Forskarna antar därför att ungarna kunde ta hand om sig själva och var flygfärdiga så snart de kläcktes.

Ungarna hos fladdermöss och fåglar behöver däremot mycket omvårdnad av föräldrarna innan de kan klara sig på egen hand.

Dag- och nattaktiva

En annan skillnad mellan flygödlor och fladdermöss är att flygödlorna var aktiva på dagen. De använde sina stora ögon för att orientera sig och hitta föda. Fladdermöss, som främst är nattaktiva, använder hörseln och ultraljud för att jaga och orientera sig.

De flesta fladdermöss är nattaktiva. Det kan bero på att de utvecklades senare än fåglarna, som ju är bäst på att flyga av alla ryggradsdjur. För att slippa konkurrera med fåglarna blev de istället aktiva på natten, när de flesta fåglar vilar. Flygödlorna, som var de första flygande ryggradsdjuren, hade däremot ingen konkurrens i luften.

Stenar i magen

De stora växtätande dinosaurierna kunde inte tugga sin mat - de hade för små käkar och tänder. Djuren rafsade i sig växterna och svalde maten otuggad. Men hur kunde de sönderdela de stora mängder växtföda som de åt?

Jo, de svalde stora stenar som hjälpte till att mala ner födan. Sådana magstenar, gastroliter, har man hittat i magen hos fossila skelett av Plateosaurus med flera andra dinosaurier. De har också hittats i juratidens havskrokodiler.

Samma teknik använder dagens höns och andra fåglar som äter frön. Eftersom de saknar tänder äter de grus och småsten, som hjälper till att mala ner den föda de har svalt. Det är därför man kan se tjädrar, orrar och andra hönsfåglar gå och plocka grus på småvägar i skogen.

Nutida krokodiler kan inte heller tugga och använder samma teknik.

Larviga groddjur

Gherrothorax var ett stort groddjur från trias som du kan se framför dig. Som vuxen hade den sina yttre gälar kvar från larvstadiet. Den såg ut som ett jättestort grodyngel och var anpassad för att leva hela livet i sötvatten.

I Mexiko lever en nutida, utrotningshotad släkting, som kallas axolotln.

Precis som Gerrothorax behåller axolotln en del av larvstadiets egenskaper som vuxen. Den har till exempel också sina yttre gälar kvar.

När ett djur behåller ungarnas egenskaper som vuxen, kallas det neoteni.