Fyrfotingar

I slutet av devon sker ett av de största stegen i ryggradsdjurens evolution. Då utvecklas de första fyrfota djuren. De är förfäder till alla landlevande ryggradsdjur, inklusive människan.

Utvecklingen sker stegvis från koanfiskar till groddjur, som är de första fyrbenta ryggradsdjuren.

Tack vare bra fossilt material kan vi följa den gradvisa förändringen från fenor och gälar till fyra ben, lungor och förmågan att andas luft.

Några av de mest berömda fossilen från fyrfota ryggradsdjur är Ichthyostega och Acanthostega.

De första landdjuren

De tidiga groddjuren lever troligen hela sitt liv i vatten, trots att de har fyra ben. Forskarna tror att de levde i grunda vatten. Antagligen har de nytta av sina ben där och kunde kravla runt bland olika vattenväxter.

Vi vet inte vilka som var de första landlevande ryggradsdjuren - det saknas fossila bevis. Ändå vet vi att detta avgörande steg inträffar i slutet av devon.

Från nästa period, karbon, finns det nämligen många fossil efter landlevande groddjur, och de måste ha kommit någonstans ifrån.

Jorden blir grön

Under devon koloniserar växterna land på allvar. Ormbunkar, fräkenväxter och lummerväxter blir allt högre och kraftigare. Nu utvecklas de första bladen, bättre rotsystem leder till att jorden binds och erosionen minskar.

Nedbrytningen av döda växter leder till ökad förmultning och ett allt tjockare jordlager, och växterna sprider sig över allt större delar av landytan. Vissa växter utvecklar också ett samarbete med svampar - en symbios.

Frön

De första landväxterna krävde vatten för att kunna fortplanta sig. De begränsas därför till fuktiga miljöer. Under periodens senare del gör träden och de första fröväxterna entré.

I slutet av devon utvecklas en ny typ av fortplantningsorgan hos vissa växter, nämligen fröet. Fröna gör att växterna kan föröka sig också i nya, torrare miljöer. Dessutom kan frön spridas över stora avstånd innan de gror, och landytan blir allt grönare.

Stort utdöende

I slutet av devon minskar luftens koldioxidhalt drastiskt. Därmed sjunker också temperaturen, eftersom koldioxid är en värmande växthusgas. Vi vet inte varför detta händer.

De lägre temperaturerna leder till en serie utdöenden under en period på omkring tre miljoner år. I haven minskar först de bottenlevande organismerna. Därefter drabbas organismer i grunda havsmiljöer och slutligen planktonorganismer. Pansarhajar, många trilobiter och koralldjur finns bland de djur som dör ut.