De moderna däggdjuren

De moderna däggdjursgruppernas succéhistoria börjar efter det stora utdöendet i slutet av perioden krita. 75 procent av jordens alla växter och djur dog ut, och de ekologiska nischer som dinosaurierna lämnade efter sig kunde de däggdjur som överlevde nu fylla upp.

På mycket kort tid utvecklas mängder av olika nya däggdjursgrupper. Vissa blir rovdjur, andra utvecklas till stora växtätare eller till små insektsätare. En del utvecklar flygförmåga och andra övergår till ett liv i havet. Några av de nya däggdjurstyperna dör senare ut, men de flesta är framgångsrika och lever kvar än idag.

Alla de grundläggande typer av däggdjur som finns idag - rovdjur, udda- och partåiga hovdjur, primater, valar med flera - utvecklas under paleogen. Under neogen blir djuren allt mer lika dagens däggdjur, och till slut utvecklas de arter som finns idag.

Hovdjur - udda eller jämnt antal tår

Världen förändras nu radikalt. Till en början, under paleogen består landskapet till största delen av stora tropiska skogar, och djuren har anpassats för att leva där. Bland annat trivs de uddatåiga hovdjuren, som tapirer, förhistoriska hästar och noshörningar.

Men under neogen blir klimatet torrare och stora områden täcks av stäpper och parklandskap. Där är det istället partåiga hovdjur som antiloper, grisar, hjortdjur och kameler, som klarar sig bäst.

Under paleogen lever många olika arter av uddatåiga hovdjur. Antalet minskar sedan och idag finns bara ett fåtal arter kvar. Det motsatta gäller de partåiga hovdjuren, som idag är en mycket artrik djurgrupp.

Tillbaka till vattnet

Däggdjuren tar över de flesta av dinosauriernas ekologiska roller på land. Vissa däggdjur vänder tillbaka till havet – precis som under perioden trias, då en del kräldjur vände tillbaka till havet och utvecklades till fisködlor och svanödlor.

Valarna utvecklas från en grupp partåiga hovdjur som nu är utdöda, och som valde vatten framför land. Därför är valar besläktade med bland annat kor och hjortar, vilket man ser när man studerar djurens gener.

Forskarna har hittat många fossil som visar att valarnas evolution går fort.

Den äldsta fossila valsläktingen är Pakicetus, som fanns för 48 miljoner år sedan och delvis levde i vatten. Maiacetus är något yngre, levde för 47 miljoner år sedan, och har öron och underkäke som är anpassade för ett liv under ytan. Redan 10 miljoner år senare levde de tidiga valarna Dorudon och Basilosaurus. Dessa är då helt anpassade för ett liv i havet med förändrade skelett, pyttesmå fötter, en lång kropp med stjärtfena och stora händer att styra med.

Blomväxterna tar över

Idag finns runt 280 000 arter av blommande växter. Det gör blomväxterna till vår floras överlägset största växtgrupp. De förekommer i alla upptänkliga miljöer, från tropikerna till arktiska områden, från öken till vatten.

Bland blomväxterna är de mindre, örtartade växterna många fler än de vedartade buskarna och träden. Av de 280 000 arterna är ungefär 45 000 träd, och mer än 90 procent av träden växer i tropikerna. Det mesta av denna enorma mångfald bland blomväxterna uppstod under paleogen och neogen.

Moderna växtgrupper

Under paleogen utvecklas många släkten av växter som går att känna igen i nutida miljöer. Hit hör våra vanligaste träd som björk, al, lönn och ek. De äldsta fossilen av dessa trädslag hittar man i Arktis.

Under paleogen växer skogar i norra Kanada, Nordgrönland och på Svalbard. Klimatet är varmt, och träden trivs där. Det är här som våra vanliga trädslag utvecklas.

Senare, under neogen när klimatet kyls ner, sprids trädslagen söderut.

Färre träd, fler örtartade växter

Idag finns det mer än 200 000 örtartade blomväxter och man hittar dem i nästan alla landmiljöer, utom i de torraste öknarna och på inlandsisarna. Denna mångfald växer fram i paleogen och neogen.

I paleogen är arterna mycket färre. Det kan vi se på fossila frön från perioden, forskarna hittar ofta bara 5 procent frön från örter men 95 procent frön från träd.

Senare, i neogen, ökar andelen frön från örtartade växter till mellan 50 och 75 procent. Det visar hur skogarna ersätts av öppnare landskap med fler små växter. Forskarna bedömer att detta hör ihop med det allt torrare kallare klimatet under perioden.