I det öppna havet fanns många olika djur, bland annat fiskar, leddjur och tagghudingar.

Bothriolepis maximus

Bothriolepis maximus var den största arten av Bothriolepis. Det ena fossilet visar vänster bröstfenas led och det andra främre vänstra bukplattan med tydliga strukturer. Området runt leden är slät, här var en kapsel fästad som skyddade leden.

Bothriolepis maximus

Bothriolepis maximus var den största arten av Bothriolepis. Det ena fossilet visar vänster bröstfenas led och det andra främre vänstra bukplattan med tydliga strukturer. Området runt leden är slät, här var en kapsel fästad som skyddade leden.

Bothriolepis canadensis

Skelettdelarna av pansarhajen Bothriolepis ligger huller om buller. På huvudet syns öppningarna för ögonen och näsan.

Bakom huvudet ser du insidan av bukplattan som består av fyra stora delar och en liten platta i mitten. Ryggplattan har delvis förstörts och gått sönder. De långa, bepansrade bröstfenorna, sitter fortfarande fast i bukplattan. 

Methacantina

Denna trilobit var ett rovdjur som främst levde av maskar och andra smådjur. Skalet var tjockt och bildade en tät, taggig boll när de rullade ihop sig, som skydd mot större rovdjur.

Crotalocephalina & Phacops

Dessa två trilobiter hade mycket väl utvecklade ögon med ovanligt stora linser, som du kan se med blotta ögat. Det gjorde att de hade bättre synskärpa än de flesta leddjur, något som både var en fördel när de sökte föda och när de själva hotades av större rovdjur. De tillhör en stor grupp där de flesta var rovdjur.

Cornuproteus

Cornuproteus var en trilobit som främst levde av att äta sig genom havsbottens slam för att hitta ätbara partiklar.

De tillhör en grupp trilobiter som hade utvecklat en ny sorts larver som levde som plankton och därför kunde sprida sig långt. Detta var också en stor hjälp när miljön förändrades vid slutet av devon då alla andra trilobiter dog ut.

Cephalaspis

Fossil av en deformerad huvudsköld från en käklös fisk. De var bepansrade, ungefär som kräftor, men pansaret bestod av benväv. Man ser insidan av skölden. Huvudskölden kunde antagligen inte växa utan utvecklades först när fisken var vuxen.

Cephalaspis hörde till de mest avancerade av de käklösa fiskarna, som hade utvecklat bröstfenor, ryggfenor och ett kraftigt stjärtparti.

Osteolepis

Alla fiskarna tillhör samma art så antagligen levde de i stim och dog på samma gång, kanske på grund av algblomning.

Osteolepis betyder ungefär "fjäll med benvävnad" och som alla andra paleozoiska koanfiskar, var det bepansrade huvudet och de tjocka fjällen täckta av ett speciellt glansigt lager som kallas cosmin.

Dicranurus monstrosus

Trots sitt märkliga utseende var Dicranurus en trilobit. De många och extremt välutvecklade taggarna på alla delar av kroppen var antagligen ett sätt att försvara sig mot till exempel fiskar med  vassa käkar.

När Dicranurus rullade ihop sig stack taggarna ut i alla riktningar och rovdjuren fick svårt att komma åt sitt byte.

Codiacrinus & Imitatocrinus

De här två arterna levde sida vid sida och fångade smådjur och plankton med sina förgrenade armar.

Dessa sjöliljor kunde inte fästa sin stjälk direkt på den mjuka bottenleran utan behöver något hårt att förankra sig i. Det kunde vara ett bläckfiskskal, en död mussla eller en annan sjölilja. Därför hittar man ofta fler olika sjöliljor tillsammans, de konkurrerade helt enkelt om platsen.

Calycanthocrinus

Denna sjölilja hade en tunn och small krona och en mycket lång stjälk.

Calycanthocrinus levde som andra sjöliljor av att filtrera plankton och smådjur ur vattnet med sina långa och flexibla armar. För att kunna göra det effektivt behövde den komma upp över havsbotten och hade därför en lång stjälk som var fäst vid något hårt objekt på botten.

Drepanaspis gemuendenensis

Det som ser ut som bröstfenor på båda sidorna av huvudet är inte alls fenor utan stora plattor som täckte gälarna. Stjärtfenan var täckt av hårda tjocka fjäll och vassa piggar. Det är mineralet pyrit, också kallat kattguld, som gör att fisken skimrar i guld.

Loriolaster

Loriolaster var en ormstjärna med breda hudflikar mellan armarna. Den livnärde sig på mikroorganismer på havsbotten men den kan också ha varit asätare.

Urasterella

Urasterella var en sjöstjärna med smala armar som livnärde sig på smådjur på havsbotten. Sjöstjärnor är ovanliga som fossil, dels för att de snabbt faller isär efter döden, men kanske också för att de inte var så vanliga som de är idag.

Nahearis

Nahecaris var ett ganska stort kräftdjur som liknade en räka. Runt huvudet och mellankroppen fanns ett stort skal.

Nahecaris levde på havsbotten, med skalet utbrett till ett slags tält. I hålet under skalet rörde djuret upp sedimentet med sina många ben och sorterade ut allt ätbart.

Helmerosteus laticeps

Pansarhajen Helmerosteus är "lillebror" till modellen av Harrytoombsia som du ser i montern. På skallen syns gränserna eller suturerna mellan plattorna. Dessa är tillväxtzoner så att skallen kan bli större när hajen växer.

Liksom alla andra pansarhajar, hade Helmerosteus käkar utan tänder. Ögonen skyddades av en skelettring, precis som hos utdöda fisködlor och fåglar idag.

Eusthenopteron foordi

Fossilet av Eusthenopteron visar insidan av huvudet. Rader av mindre tänder syns på de yttre delarna av käken och på insidan syns färre men mycket större huggtänder.

Bettet indikerar att Eusthenopteron var släkt med tidiga tetrapoder som Ichthyostega och grodjuret Eryops då de hade likadana tänder. De, visas längre fram i utställningen.