Allothrissops var cirka 60 centimeter lång, snabb och åt andra fiskar. Den hade en strömlinjeformad kropp med en djupt kluven stjärtfena och mycket små bukfenor.
Den röda lappen med "Orig." på visar att detta fossil är ett "typexemplar". Just det här fossilet är det exemplar som använts som beskrivningen av släktet Allothrissops. Den beskrevs av Orvar Nybelin 1964.
På fisködlor ser armar och ben ut som ”paddlar”. Det är en anpassning till ett liv i vatten. Den stora "paddeln" är det vänstra frambenet och den mindre är vänster bakben.
Fisködlor hade ofta bara fyra eller tre fingrar och tår, men antalet småben var många, ända upp till 24 stycken i ett finger.
Skallarna av Stenopterygius är typiska för fisködlor. De har en långsträckt nos, stora ögonhålor och näshålet precis framför ögat. Den spetsiga nosen med många små, smala tänder tyder på att de åt fisk.
Den mindre skallen är en unge med ett karakteristiskt ”babyansikte”. Ögonen är mycket stora i förhållande till skallens storlek.
På fisködlor ser armar och ben ut som ”paddlar”. Det är en anpassning till ett liv i vatten. Den stora "paddeln" är det vänstra frambenet och den mindre är vänster bakben.
Fisködlor hade ofta bara fyra eller tre fingrar och tår, men antalet småben var många, ända upp till 24 stycken i ett finger.
Fossilet visar undre och övre käken av den främre delen av en jättefisködlas nos. Temnodontosaurus var specialiserad på att äta jättebläckfiskar, stora fiskar och andra marina kräldjur. Det kan man se på de stora, tåliga och spetsiga tänderna.
Temnodontosaurus hade de största ögonen som något känt ryggradsdjur haft och de kunde förmodligen se på 1 600 meters djup.
Huggtänderna efter den köttätande svanödlan, Liopleurodon ferox satt fast i käkarna med långa rötter. Den hade lika stora tänder som mosasaurier från krita.
Liopleurodon hade en kort hals och ett stort huvud med skräckinjagande tänder som kunde slita kött ur döda djur som flöt i havet. De åt också mycket stora ammoniter och fisk, men helst fisködlor och andra svanödlor.
Den koniska, trubbiga tanden med längsgående linjer är typiskt för den utdöda krokodilen Machimosaurus. Deras tänder var specialiserade för att knäcka sköldpaddors ryggsköldar.
Det vetenskapliga namnet betyder "attackerande ödla". Machimosaurus var mer än 9 meter lång, den största krokodilen i jura och dessutom den enda havskrokodil som inte åt fisk.
Fossilet visar den beniga del, sklerotisk ring, som omsluter ögat. Sklerotiska ringar finns idag i många kräldjur och även hos fåglar. Det hjälpte ögat att stå emot tryckförändringar när fisködlan dök efter mat.
Fisködlorna hade de största ögonen som funnits bland ryggradsdjur. Med bra syn kunde de dyka mer än 1 000 meter för att jaga byten utan ekolodssystem som dagens tandvalar har.
Skallarna av Stenopterygius är typiska för fisködlor. De har en långsträckt nos, stora ögonhålor och näshålet precis framför ögat. Den spetsiga nosen med många små, smala tänder tyder på att de åt fisk.
Den mindre skallen är en unge med ett karakteristiskt ”babyansikte”. Ögonen är mycket stora i förhållande till skallens storlek.
I bläckfiskens bakkropp fanns ett skal med kammare och längst bak i kroppen fanns ett patronliknande rostrum. Det fungerade som en motvikt när djuret simmade och hjälpte bläckfisken att styra rakt.
Passaloteuthis var ett rovdjur som levde av ammoniter och småfisk och utgjorde i sin tur mat för fisködlor. Passaloteuthis var nära släkt med dagens tioarmade bläckfiskar.
Ptycholepis var en bepansrad fisk och plattorna i skallen och de tjocka fjällen är mönstrade och täckta av hård, glänsande emalj.
Ptycholepis hade små tänder och åt små fiskar som Leptolepides, som du kan se i montern vid väggen. Titta gärna också på Hyllingea, en fisk från yngre trias i södra Sverige. Den har också mönster på sina fjäll.