Pecopteris hade ormbunke-liknande blad och tillhörde en utdöd grupp av växter som kallas Medullosales.
De var vanliga i karbons kolträsk i Europa och Nordamerika.
Det här är ett fossil efter en stor åkerfräken som kunde bli upp till 20 meter hög.
Alla fräkenväxter har stjälkar som är uppdelade i segment och nästan alla är ihåliga. När växten dör blir den ihåliga stammen ofta fylld av lera och det är den som här har blivit fossil.
Sphenophyllum var en spröd småväxt fräkenart. Växterna stöttade varandra genom att troligen växa tätt, tätt ihop i markvegetationen.
Det ena fossilet är ett fjäll från en lungfisk och det andra är dess avtryck. Kalk fälldes ut från sedimentet och med tiden bildades en boll av kalk runt det som var hårdare än berget. Det fossila fjället skyddades och det var lätt att hitta kalkbollen när berget runt omkring vittrade.
De tidigaste lungfiskarna levde i saltvatten medan de arter som finns under karbon och framåt är sötvattensarter.
Huggtanden är en medelstor tand från Rhizodus. De främre huggtänderna kunde bli 22 centimeter långa och hela fisken var sju meter lång, den största sötvattenfisk vi känner till.
Rhizodus levde i sjöar, floder och träsk i Europa och Nordamerika och jagade stora hajar, lungfiskar, andra kvastfeniga fiskar och groddjur.
Det här är frön och de har fått namnet Trigonocarpus. De kommer från en växt som tillhörde en utdöd grupp av växter som kallas Medullosales.
Det här är blad från träd som blev 20-30 meter höga. De var släkt med barrträd och en del växte eventuellt i sötvattenträsk, ungefär som mangrove som finns i saltvatten, växter idag.
Ovopteris var en av flera växter som hade stora ormbunke-liknande blad. De tillhörde en utdöd grupp av växter som kallar Medullosales. Även om de ser ut som ormbunkar så kan man på fossilet se något som liknar frön. Därför tror forskarna att de hade frön och inte sporer som ormbunkar.
Dessa armfotingar var vanliga i Europa och Nordamerika under karbon. De satt fast på havsbotten och filtrerade föda med hjälp av en spiralvriden arm som var täckt av små tentakler.
Skalets fjärilsform skapar naturliga strömmar som förde in vattnet med plankton till fångstorganet, bara genom att öppna skalet en smula.
Dessa armfotingar var vanliga i Europa och Nordamerika under karbon. De satt fast på havsbotten och filtrerade föda med hjälp av en spiralvriden arm som var täckt av små tentakler.
Skalets fjärilsform skapar naturliga strömmar som förde in vattnet med plankton till fångstorganet, bara genom att öppna skalet en smula.
Två arter av sjöliljor och en trilobit som levde i grunt hav nära ett delta. Sjöliljorna var specialiserade på olika sorters mat och kunde leva sida vid sida utan att konkurera med varandra.
Phillipsia hör till den enda grupp av trilobiter som överlevde in i karbon. De levde i tropiska hav och är ovanliga som fossil. Här finns bara stjärtskölden av djuret, kanske resterna efter skalömsning.
Mossdjur är mikroskopiskt små djur som bygger upp stora kolonier med 100-tals individer. Archimedes är en sådan mossdjurskoloni. Detta fossil är bara den centrala delen av kolonin. Varje individ har en liten kammare som döljer det mesta av kroppen. De lever av plankton som fångas med små tentakler.
Bellerophon hade symmetriskt vridet skal. Mitt på skalet fanns en rygg med en lång springa som snäckan andades genom. Sådana snäckskal var ganska vanliga under karbon och tidigare, men har ingen motsvarighet idag.
Anledningen är att denna typ av skal är lätta för nutida rovdjur att bryta upp och därför har evolutionen lett till utveckling av snäckor med bättre skyddande skal.
Euomphalus levde antagligen främst av att skrapa i sig alger från stenar och andra hårda ytor. De flesta arterna har ett ganska brett, platt skal som inte var särskilt motståndskraftigt. Det kan påvisa att det inte fanns effektiva rovdjur som kunde knäcka snäckskal under karbon. Euomphalus var en vanlig snäcka och många olika arter är kända.
Baylea var en snäcka som levde av alger och av att äta bottenslam på havsbotten. De tillhör en grupp av snäckor som liknade nutida snäckors skal redan under karbon.
Släktingar till Baylea är de vanligaste snäckorna i vår tid.
Snäckan Serpulospira hade spiralvridet skal där vindlingarna inte rörde varandra. Med detta skal fick snäckan svårt att förflytta sig och antagligen levde den stillasittande på botten. Sådana skalformer är ovanliga hos snäckor idag, troligen för att skalet blir svagt och lätt att bryta sönder för nutida, effektiva rovdjur.
Musslan Posidonia beckeri levde i Europa, Nordamerika och Kina under karbon.
Oftast hittar man fossil av Posidonia på platser där havet var djupt och botten syrefri. Detta betyder att Posidonia kanske inte levde direkt på botten som andra musslor utan istället var fäst vid alger eller flyttande objekt, tror forskarna.