Trilobiten Asaphus var mycket vanlig i Sverige under ordovicium. Den var antagligen en asätare som åt döda djur på havsbotten.
Som de flesta trilobiter hade Asaphus ett hårt skal på ryggsidan och en mjukare underdel med många ben. Vid fara kunde de rulla ihop sig till en boll för att skydda magen och de känsliga benen. Ofta begravdes trilobiterna ihoprullade.