Under silur låg Sverige vid ekvatorn och i det grunda havet bilades rev av koralldjur och svampdjur.

Palaeophonus nuncius

Palaeophonus är en av de allra äldsta skorpionerna som man har hittat, och detta är det enda kända exemplaret. Palaeophonus hade ben som kunde bära upp kroppen på land, stora klor på frambenen och en svans med giftgadd. Det var antagligen ett rovdjur som jagade de första växtätande leddjuren. Men det är osäkert om Palaeophonus levde hela livet på land eftersom det här fossilet har hittats i havsmiljö.

Baragwanathia longifolia

Baragwanathia är en av de tidigaste lummerväxterna. Den var mycket stor med upp till två meter långa stammar.

Fossil efter Baragwanathia har hittats på samma platser där fossil efter marina djur finns. Det tyder på att växten levde i floddeltan och då och då sveptes ut till havs.

Cooksonia bohemica

Cooksonia var bara några centimeter hög och en av de tidigaste växterna på land. Det är den första växt där det går att se att den använde stjälken för att ta upp vatten och näring.

Meristina

Meristina var en ganska stor armfoting med klotformat skal. Den saknade stjälk och låg direkt på havsbotten.

Skalmynningen gjorde en kraftig sväng i mitten av djuret. På så vis kunde de suga in friskt vatten att filtrera och spruta ut det igen längs sidorna utan att in- och utströmmande vatten blandades.

Calymene

Calymene hade ett hårt ledat skal på ryggen och många små ben på undersidan. Den var ett rovdjur som levde av att fånga mindre djur och skyddade sig själv genom att rulla ihop sig när större rovdjur närmade sig.

Calymene var vanlig i silurtidens hav.

Calymene

Calymene hade ett hårt ledat skal på ryggen och många små ben på undersidan. Den var ett rovdjur som levde av att fånga mindre djur och skyddade sig själv genom att rulla ihop sig när större rovdjur närmade sig.

Calymene var vanlig i silurtidens hav.

Rhipidium

Rhiphidium var en av sin tids största armfotingar. De hade mycket kraftiga skal och levde sida vid sida i stora grupper på platser med starkt strömmande vatten. Skalets spets var kraftigt förtjockad och tung. Spetsen fungerade på så vis som ankare.

Oriostoma

Oriostoma var en snäcka som levde av att skrapa i sig alger från koraller och andra hårda ytor i de Gotländska reven.

Skalet var diskusformat och hade en djup hålighet på undersidan. Dessa snäckskal är ovanliga i nutida hav eftersom de är sårbara för rovdjur. Men Oriostoma klarade sig bra eftersom det inte fanns så många rovdjur under silur som kunde bryta upp snäckskal.

Actionoceras

Dessa bläckfiskar hade långa raka skal med många kammare. Sifonalröret som förband alla kammare med resten av djurets kropp var bred, vilket gjorde att djuret kunde ändra vätske- och gasblandningen i skalet och anpassa sin flytkraft på ett effektivt sätt.

Fossil av Actinoceras är inte särskilt vanliga på Gotland och forskarna tror att dessa aktiva rovdjur föredrog att leva i de djupare delarna av haven.

Octameroceras unguifer

Octameroceras unguifer hör till en grupp bläckfiskar, oncoceriderna, som har ovanliga rundade, päronformade skal. De vuxna individerna har en nästan helt igenväxt skalöppning, men märkligt nog hittar man nästan inga fossil av unga exemplar. Kanske levde de på djupt vatten och tog sig bara in till korallreven för att fortplanta sig och dö?

Octomeroceras pugil

Octameroceras pugil hör till en grupp bläckfiskar, oncoceriderna, som har ovanliga rundade, päronformade skal.

Hos de vuxna individerna växte skalets öppning nästan ihop och bara en tunn springa lämnades öppen. Efter parningen dog kanske hanen och honan och blev till mat och skydd åt ungarna, många bläckfiskar gör så än idag.

Pleurotomaria

Denna snäcka levde av alger som den skrapade i sig med sin rasptunga, men den kan även ha varit asätare.

Pleurotomaria hör till en grupp tidiga snäckor som har överlevt ända in i våra dagar, men numera hittar man dem mest i djuphaven.

Hormotoma

Hormotoma tillhör en grupp snäckor som kan ha varit förfäder till de flesta av våra tiders snäckor. Den hade ett högt, spiralvridet skal med en oval skalöppning.

Som nästan alla andra snäckor under silur levde Hormotoma av att skrapa i sig alger från koraller och andra hårda ytor.

Phragmoceras

Phragmoceras var en ganska stor bläckfisk med ett brett, tillplattat skal. De rörde sig antagligen långsamt över havsbotten med skalmynningen riktad neråt. De kan ha varit rovdjur, men precis som sina släktingar Octameroceras, växte deras skalmynning nästan helt ihop när de blev vuxna.

Strispirifer

Stora grupper av dessa djur och andra armfotingar kunde täcka sidorna av de Gotländska reven, ungefär som blåmusslor kan täcka klipporna längs våra stränder. Av den anledningen kan man på vissa platser hitta fossil av Strispirifer i stora mängder.

Strispirifer var mycket vanlig på Gotland.

Leptaena

Leptaena var en armfoting som var anpassad till ett liv på mjuka havsbottnar. Deras två kupade skal passade i varandra som skedar i en besticklåda. Det gjorde att de kunde hålla mynningen över sedimentytan så att ingen lera kom in och smutsade ner skalets insida när de filtrerade vatten.

Ketophyllum

Ketophyllum är en korall som levde ensam eller i små grupper bland stenar och skal på havsbotten runt de Gotländska reven. Längst ner växte utskott som hjälpte till att förankra korallen.

Tillväxten hos Ketophyllum varierar, ibland blev den levande delen mindre, ibland ökade den i storlek. Det berodde kanske på variation i tillgång på mat.

Ketophyllum

Ketophyllum är en korall som levde ensam eller i små grupper bland stenar och skal på havsbotten runt de Gotländska reven. Längst ner växte utskott som hjälpte till att förankra korallen.

Tillväxten hos Ketophyllum varierar, ibland blev den levande delen mindre, ibland ökade den i storlek. Det berodde kanske på variation i tillgång på mat.

Cystiophyllum

Cystiophyllum är en ensamlevande korall. Den växte på havsbotten och det hände ibland att en individ välte, till exempel efter en storm. Då kan man se att tillväxten ändrade riktning, så att skalets öppning åter riktades uppåt. Det bevarade skalet är bägarformat och liknar en ”tomteluva”.

Cystiophyllym

Cystiophyllum är en ensamlevande korall. Den växte på havsbotten och det hände ibland att en individ välte, till exempel efter en storm. Då kan man se att tillväxten ändrade riktning, så att skalets öppning åter riktades uppåt. Det bevarade skalet är bägarformat och liknar en ”tomteluva”.

Cystiophyllum

Cystiophyllum är en ensamlevande korall. Den växte på havsbotten och det hände ibland att en individ välte, till exempel efter en storm. Då kan man se att tillväxten ändrade riktning, så att skalets öppning åter riktades uppåt. Det bevarade skalet är bägarformat och liknar en ”tomteluva”.

Goniophyllum

Goniophyllum är en korall med en ovanlig, fyrkantig form. Ett annat utmärkande drag är att korallpolypen hade fyra kalkplattor som vid fara kunde stänga öppningen. Det var ett bra sätt att skydda de mjuka delarna av korallen. Goniophyllum levde där vattnet var ganska lugnt. Det är ovanligt att hitta exemplar med de fyra täckplattorna bevarade.

Goniophyllum

Goniophyllum är en korall med en ovanlig, fyrkantig form. Ett annat utmärkande drag är att korallpolypen hade fyra kalkplattor som vid fara kunde stänga öppningen. Det var ett bra sätt att skydda de mjuka delarna av korallen.

Goniophyllum levde där vattnet var ganska lugnt. Det är ovanligt att hitta exemplar med de fyra täckplattorna bevarade.

Stromatoporoidé

Stromatoporoideerna var några av de viktigaste organismerna i de gotländska korallreven. De band ihop reven så att de inte bröts ner för snabbt av till exempel stormar.

Dessa svampdjur byggde upp ett massivt skelett av kalk. Under tillväxten växte nya lager av kalk ovanpå de gamla. På så vis byggdes kuddar och plattor upp som kunde bli mycket tjocka.

Halysites

Denna typ av korall hade små polyper och bildade alltid kolonier. Korallpolyperna växte en bit från varandra och sammanbands av tunna väggar. De små hålen där polyperna levde ser ut som om de bildar kedjor.

Halysites var en av de viktigaste revbyggarna under silur och ibland kunde de bilda sammanhängande ytor som var tiotals meters breda.

Dartmouthia gemmifera

Det här är ett fossil av en huvudsköld från en käklös fisk. De var bepansrade, ungefär som kräftor, men pansaret bestod av benväv. Här ser du insidan av skölden och den kunde antagligen inte växa utan utvecklades först när fisken var vuxen. Kan du se de två öppningarna för ögonen?

Anaspida

De mörka, avlånga fossila fjällen är från en fisk, liknande en av dem du ser i montern framför dig. Till skillnad från andra tidiga käklösa fiskar som hade bepansrade huvudsköldar var dessa fiskar täckta av tjocka fjäll precis som fiskarna du kan se i perm och jura. Anaspida betyder ingen sköld.

Eurypterus

Havsskorpionerna har bland annat ett kloförsett benpar, precis som alla spindeldjur. De största var upp till 2 meter, men de flesta var mindre. Eurypterus var rovdjur och levde av maskar och andra smådjur. De gick på botten med sina främre benpar men kunde också simma genom vattnet med sina platta bakre ben precis som vissa nutida krabbor simmar.